10 dagar!

Vem kunde tro det för en månad sedan? Inte jag iallafall!
Dessa 10 dagarna kommer jag aldrig i livet att glömma. Fy så dåligt jag har mått. Sjuk och eländig. Detta vill jag icke i livet gå igenom en gång till.  Ett starkt argument för att inte ta några återfall. Oavsett hur röksugen jag blir så måste jag ju inte röka på det. Amen!

Rösten är helt borta och jag hostar kraxande som jag vet inte vad. Svårt att göra sin röst hörd och definitivt omöjligt att argumentera med sonen om läggtider, upp i tid till skolan och lite annat tonårspyssel. Jag kan ju inte ens viska. Vi skrattar åt det lite och även om det är läbbigt så är det även lite surrealistiskt. Telefonen ringer och jag svarar men inget hörs. Alltså just känslan att man pratar men inte ett ljud kan jag åstadkomma.

Vilar och väntar på rösten ska komma och hostan ska försvinna. Rökfriheten har jag nu och det är upp till mig att behålla den - en dag i taget!